att döma en hund efter håren...

är ju jäkligt enkelt.

Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.

Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.

Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.

Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.

Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast. 

Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...