att döma en hund efter håren...

är ju jäkligt enkelt.

Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.

Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.

Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.

Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.

Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast. 

Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...

Legender i Tumba del 4

Nästa legend, hjälte eller vad vi nu vill kalla honom bor inte alls i Tumba. Han är Tullingebo och arbetar i Fittja. Jag vill skriva lite om Kjelle Allinger!

Vi som känner honom vet att man kan se på honom på lite olika sätt.

Som musiker, kompis och lärare/fritidsledare t.ex.

Låt oss se på Kjelle som musiklärare/fritidsledare...

Han är rättvis, noga och jäkligt duktig. Jag som har haft äran att jobba med honom på Storvretskolan och på musikhuset Lagret vet att han fanimig alltid sätter ungdomar och elever först. Detta har resulterat i bl.a. en rejäl uppfräshning och ombyggnad hemma hos honom. EN del av er såg säkert showen på TV3. Jag tror inte att det finns någon som inte tycker om honom. Definitivt inte utan anledning, och tonåringar har ju rätt märkliga anledningar ibland.

Jag gillar honom!

Låt oss nu se på Kjelle som musiker...

Han spelar keyboard/hammond. Kjelle har en spännande spelteknik som närmast kan beskrivas som rutinerad. Han har spelat tamigfan JÄMT!

På sin "riktiga" hammond lirar han med någon sorts finkänsla som är huggen i sten. Jag har försökt att formulera det på något annat sätt, men det tycker jag passar ho nom bäst. Fina nyanser i volym och med lesley dras brutalt genom låtarna han ofta själv har arrangerat och fixat till. Jag har själv bara gigat två gånger med honom liksom på riktigt. Det var på REUNION-festen förra året och på REUNION-festen i år. VI var tighta och samspelta men inte särskilt repade. Det är inte alltid antal timmar i replokalen som skapar ett bra framträdande. Rutin och ödmjukhet kommer man långt med. Kjelle har rutin och ödmjukhet.

Jag gillar honom!

Låt oss se på Kjelle som kompis...

Kjelle är fantastiskt duktig på att se sina egna svaga sidor och nästan lika dålig på att inte se sina starka sidor och sina styrkor. Jantelagen har honom "By the balls" liksom.

Han sa till mig igår på Studiefrämjandets julbord att han har fått alldeles för mycket uppskattning och cred under 2010. I form av TV-showen, hyllningar och hurrarop från alla håll och kanter. Igår fick han en present från grabbarna på förbundet... en flyttkartong FULL med LP-skivor. Det var bara coola titlar och album, jag såg bl.a. samtliga Jimi Hendrix plattor. Några Stones-skivor och sånt. Kan det ha varit 250 skivor?! De flesta i originalplast och mint-kondition.

Han ifrågasatte ärligt om han är värd all denna uppskattning och jag kan bara konstatera att en som givit i hela sitt 50-åriga liv kan väl få några plattor tillbaka, liksom?!

Jag gillar Kjelle!

Nu väntar jag bara på en inbjudan att få komma och dricka sprit och lyssna på sköna plattor, Kjelle... haha

//Din vän

Legender i Tumba del 3

Dags nu att kolla in nästa legend. Ni vet... man hälsar på någon varje gång man ses och har gjort så i många år. Egentligen vet man inte så mycket om personen ifråga. Nästa snubbe är just en sån.
Man kallar honom för Greven. Han går runt och har en FN-basker. Jag vet inte så mycket om honom utan det mesta är rykten. Visst har han berättat en och annan grej när jag jobbade på bolaget. Fast det är ju lätt att skarva, lägga till och dra ifrån inför killen på systemet.
Han var inne nästan varje dag. När jag började på systembolaget i Tumba hade vi ju överdisk-försäljning. Han beställde alltid sex burkar blågul. Han hade alltid jämna pengar. Han hade alltid egen påse. Varje gång sa han...

-"Ja' har stålar här i lommen, de' e' bäst 'ru räknar så ja' ha' gjort rätt"

Det stämde alltid på öret. Sen var han noga med att jag skulle visa honom när jag rev kvittot. Han var orolig att det skulle finnas hemlig information om honom på kvittot. Vid ett tillfälle sa han att han var säker på att han skulle bli "skimmad". Jag försökte på ett vänligt och pedagogiskt sätt förklara att man inte kan skimma någon som betalar med kontanter...inte ens när det är jämna pengar.

När vi byggde om och det blev självplock bytte Greven ölsort. Han gick på Sofiero. Den sista gången jag tog betalt av honom för öl betalade han 63.50... Han bor nära skolan och jag brukar se honom när han är på väg antingen till systemet eller därifrån. Ibland går jag med mina barn och han vill gärna prata lite med dem. Han verkar gilla barn och eftersom han är en rätt kul kille har jag inga problem med det.
Han brukar säga ungefär
-"Åh fan...E'ru ute med farsan ida'...skaru bli musiker som han elle' skaru göra nå' vettigt?"

Det går rykten om att han själv var en duktig snickare. Men jag vet inte.
Kanske ska fråga honom nån gång...

Nu ska jag göra mig iordning för glöggafton hos kompis Pontius!

Legender i Tumba del 2

Nästa figur jag minns från när jag var ung var "jägarn". Han bodde i Tuna. Boställsvägen har jag för mig. Han var skäggig, rätt så långhårig och tatuerad. Självklart hemgjorda och självklart nästan bara kvinnonamn. Han körde motorcykel, en Honda 500cc vill jag minnas. Han hade dubbla strålkastare på styret och en sån där mojo-svans ungefär vid bränslekranen. Han var alltid klädd i jägarväst, hade ofta kniv modell vansinnigt stor utefter låret. På ryggen hade han ett gevär. På somrarna kunde man se honom med pilbåge också.

Vi brukade ta långa omvägar när han stod och packade motorcykeln utanför porten inför helgens jakt-resa. Han gjorde nog hela jäkla Södertörn osäkert tror jag. När jag blev lite äldre vågade jag mig på att hälsa lite på honom ibland. Han hade ett ganska originellt sätt att hälsa på. Han liksom grymtade fram ett "tjena" som om det var det första han sagt till någon på väldigt lång tid. Jag såg honom aldrig ihop med någon utan det var nog en mycket ensam man.

När jag blev 17 flyttade jag till Boställsvägen, i samma port som Jägarn. Fortfarande fick man ett "tjena" när vi sågs, och det var aldrig mer än så. Jag var inte rädd för honom längre utan mer fashinerad av hur han som var så stor hade på något sätt krympt och blivit lite mindre. Borta var den stora magen, och det stora skägget. Istället var han muskulös och hade klippt mohikanfrisyr. Geväret hade han bytt mot en ryggsäck på vilken han hade skrivit med spritpenna "Sniper" och ritat ett kikarsikte. Han hade många örhängen, med fjädrar och grejor. Jägarn såg vild ut. Han hade sålt motorcykeln och köpt en liten moppe istället.

När jag flyttade till Segersjö hittade jag honom i kön till kassan i vår lokala butik. Den här gången kände jag mig större än honom, och jag hörde honom prata ordentligt för första gången i mitt liv. Han pratade om vilket bröd han skulle handla till sin morsa som tydligen bor i Segersjö. Nu var t.o.m mopeden borta till förmån för en cykel. Jag vet inte vad han heter, inte heller var han bor. Frisyren är fortfarande mohikan, tatueringarna finns kvar och ryggan med "Sniper" finns kvar.

Jag tror att det är en rätt rolig jävel om man bara vågar prata med honom...

Legender i Tumba del 1

Jag bor i Tumba. Det har jag gjort sen juni 1978. Inget konstigt i det egentligen, fast jag tänkte ändå liksom nämna några av originalen som har funnits här omkring när jag växte upp och nu för tiden. Det finns ju en del att berätta om varje knasboll så jag väljer att bygga egna kapitel om varje kuf så ni som tycker att det är roligt att läsa kan ju leta efter just den här titeln på inläggen.

Den första jag kommer att tänka på är Kapten Rödskägg.

Jag tror inte att han lever idag. Han var en färgglad jävel under min uppväxt trots allt. En klassisk fullgubbe som gapade och skrek och alla var rädda för honom. Hahaha... När jag jobbade på systemet och vi började prata om dessa legender kom han såklart på tal och det fanns nog ingen mer ofarlig person i den kretsen.

Namnet kommer från hans (på 70- och 80-talet) yviga röda skägg och att han gått på sjön i sin ungdom. Det var en mycket social och pratsam man som hade ett mycket gott öga till kvinnor. Unga, gamla, ljusa, mörka...alla uppskattades av Rödskägg. Det enda han blev arg av var just skolungdomar, och jag råkade ju vara skolungdom under 80-talet. Han bodde i Salem men var gärna i Tumba Centrum, innan man byggde om. Det var nog flera unga tjejer som valde att inte åka 725'an om de såg att Rödskägg stod/satt/låg vid just den busshållplatsen. För om man gick på samma buss som Rödskägg så visste man att man skulle bli antastad. Så enkelt var det.

Ja, en del av Er som läser kommer nog ihåg honom. Sist jag såg så satt han i rullstol med amputerade ben. Tråkigt.

Har ni något kul att berätta om Rödskägg så får ni gärna kommentera.