Sådär. En helg har gått och i morgon bär det av mot skolan igen. Det måste erkännas att det inte känns helt enkelt och roligt att gå dit och vara proffsig som skolledningen har bett mig och de andra lärarna att vara. Men självklart kommer jag att göra mitt jobb. Fylla mitt uppdrag och se till att mina lektioner styrs på rätt sätt.
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på
FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på
här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av
Bara lägga ner och låtsas som ingenting
Men det känns som om jag gräver min egen grav
Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig
Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig
Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt
Nåt som känns rätt, det vore så lätt
Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt
Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett
Jag står och tvekar, jag står och tvekar
Vad är det här för sätt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att du nån gång ska förstå
Att en av oss gör så gott han kan
Jag krigar för att det ska bli vi två
Idag är jag en ensam man
Det finns så många saker som jag vill säga dig
Få dig att höra och att du lyssnar på mig
Grejen är att det här känns som en monolog
Det är inte lätt att vara uppåt när man känner sig så låg
Jag skriker ut min frustration, men det hörs inte nåt
Jag målar fan på väggen i svart och i grått
Som om jag gått runt hela livet och sparat på en nitlott
Att få det jag önskar... vad är det för nåt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Det där skrev jag alltså INNAN jag visste om det här med jobbet. Spooky shit hur enkelt det är att läsa in hur jag och kollegorna känner i mina ord...
Kram!
