AFTER SKI @ SNERIKES

RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.

Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.

Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.

Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.

Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?

Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.

Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...

Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.

kram!

Coverbandsmusiker...

Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.

Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.

Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.

Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.

Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.

Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.

iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.

Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.

Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.

Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!

Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.

Bröllopsfesten...

Jag blev uppringd en gång för rätt så länge sen av Lasse M. Han frågade vad RABALDER skulle ta för ett bröllopsgig i mitten av november. Jag fick prata med Pirre (brudgummen) och vi kom överens om ett bra pris. Preliminärbokat...

Så blev jag uppringd av Pirre igen, för några veckor sen. Han och hans blivande fru, Veronica, var lite nervösa och oroliga för hur vi skulle klara av spelningen. De hade hört att ljudet hade varit lite dåligt på en fest på Tullen i Tullinge. Jag förklarade iskallt för honom att den gången spelade vi i en betongkorridor och den här gången skulle vi ju spela på Lida Värdshus. En scen och massor av trä. Det skulle inte bli några problem.

Veronica och Pirre hade ett önskemål. De ville att vi skulle spela den här:


Det var bara att dra till repan och repa in den. Jag satt hemma ett par gånger och verkligen försökte få in texten. Men det gick inte. Bara att ta med notställ och utskriven text. Det är ju ändå viktigare att brudparet får en rätt sjungen text än att jag går med nån sorts stolthet för att jag inte behöver texthjälp.

Vi svängde upp vid Lida före lunch, för att ställa iordning allting. Men det visade sig vara en rätt dålig idé. De hade fullt av lunchgäster så vi fick vänta en stund för att få in sakerna. Efter en väntan som verkade vara hur lång som helst fick vi ändå börja soundchecka. Det var Stiff, iMan, Muffin och jag. Muffin förresten. En vikarie eftersom Hutten är på semester i Thailand. Muffin spelade med oss första gången i linköping förra veckan, på Engelen i torsdags och nu på Lida. Han ska spela med oss året ut för Hutten landar på svensk mark 2/1 -12. Det känns som det kommer gå riktigt bra, för Muffin är en kul jävel!

Muffinmannen

Efter allt fick jag sällskap av L8, vi gjorde lite toast och jag drack en Maredsous 8. En fantastisk bira i 75cl flaska. Lotta såg till att jag var på plats igen runt 20. Där mötte jag några kompisar från Tumba. Vi började spela någon gång efter 22 och höll på till klockan var fanimig ett par minuter över tre. Kanske inte låter så farligt, men det tar på krafterna att hålla på att spela apa en hel kväll.
Jag tror att alla som var på festen var nöjda med oss. De som önskade låtar fick hela tiden hyggliga alternativ om vi inte kunde "deras" låtar. Mot slutet av kvällen hade folk börjat tackla av en del. Det kom fram en kvinna och jag kan erkänna att varken jag, Muffin eller iMan fattade vad hon egentligen ville. Det var omöjligt att avgöra om hon var arg, eller om hon stötte på någon av oss. Det var liksom inte så tydligt, om man säger.

Efter spelningen lastade vi in allting i släpet och stack till repan. jag kollade på klockan. 03:12.
Inte konstigt att man är lite seg idag.

Kram!