Den goda boken

Jag har inget körkort. Det kommer nog inte som en överraskning för de flesta av er, men låt mig berätta att det har vissa fördelar. En fördel är ju att man kan tänka sig ett glas öl, eller vin extra var man än är. Och jag gillar sånt.

En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.

Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.

Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.

Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.

Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?

Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.

Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.

Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.

kram

Inser att jag borde ha...

kluddat i något här för länge sen. Fast det blir nog så på sommaren att man inte tar sig tid att sitta och skriva oegentligheter hela tiden när solen står som spön i backen.
Jag har fått ordning på studion nu. Jag har fyra låtar typ klara... eller njae, de är färdigskrivna och inspelade. Men jag vill nog lägga om lite saker här och där. Jag inser sakta men säkert att det är ju just därför jag inte gillade att vara i studio förr i tiden. Det blir ALDRIG som man tänkt sig. På't igen ba... Första låten jag la på CD var till Marie... Hon fick den idag när hon lämnade över barnen.

If I didn't have you I wouldn't have a thing
if I couldn't stay true it wouldn't mean a thing
that's why I'm telling you, you were my everything
My everything...

Gråtblödigt så det förslår... men smäckra chorusguror och trestämmig sång gjorde susen, tror jag.

Nu ska jag ut på ballen och njuta av en Sweet Dublin... (googla om ni har lust)

kram

Riktiga män...

fick jag hänga med igår.
Marie tänkte ta med Felicia, Billy och Robin på bio så jag hade Maya här. Vi sjöng, kramades, vilade, åt, såg på film. En sån där fantastisk eftermiddag ni vet. Jag försökte spela in med webcam fast det blev inte bra. Jag ska göra ett nytt försök nästa gång hon kommer hit. Det är absolut värt att titta på. Hon är riktigt tonsäker. Klart att farsan blir stolt! Här är den gamla filmen...

Men när Marie kom och hämtade henne så skulle jag ju iväg och ha lite gubb-mys med Ted, Leiding och Dennis. Kruxet var att jag tänkte dra ner till bolaget för att handla lite gott öl, men trettondagen rörde till just den detaljen lite. Tur att jag hade lite grejor hemma då. Jag packade ryggsäcken med en Maredsous, en blå Chimay, en Seven giraffes, en flaska Motörhead Shiraz, en öppnad flaska Bowmore. Ja, jag var ju inte ensam på vinet och whiskyn utan bjöd generöst. Grabbarna verkade nöjda.

Ted stod vid spisen när jag dök upp. Han hade roddat ihop pannbiff och stekte lök med grädde. I ugnen låg det klyftpotatis med morötter... Vi andra satt vid bordet och pratade om precis allt. Brudar, bågar, fotboll, artister, böcker. Härligt otvunget och opretentiöst. Efter middagen åkte bastun på och fyra glada gubbar klär av sig naket och kliver in i bastun. Mer småprat och mer slappa framför TV'n. Kanalen var VH1 och showen....minns jag inte vad den hette men de visade en ny och en gammal låt varvat liksom. Klockan var nog närmare två när jag och Leiding beslöt oss för att bryta upp och bege oss hemåt. Dennis stannade kvar en stund. Tack grabbar för en pfekt middag. Det är min tur att bjugga när jag flyttat in i lägenheten.

Nytt år...

Och nya klaver att dra fötterna ur. Spännande.

Jag har fått några uppmuntrande ryggdunkningar under den andra halvan av 2010. Märkligt hur min liksom schizofreni kan vara så jäkla markerad utan att ni egentligen ser det. Eller vill se, eller nåt.

Jag är ju två helt olika personer. Det är ju inget konstigt, vi anpassar oss ju allihopa efter miljö och sällskap. Det är inte det jag menar. Utan jag menar Björne vs Tarzan...

TARZAN:
Den sorglösa, sköna katten som alla vill vara kompis med. En del vill ju t.o.m ha sex med honom. Man vill vara hans kompis. Man vill ta med honom på efterfester. Det finns folk som betalar ganska dyr entré för att se honom ta av sig tröjan i tredje set. Man gillar att han är fräck, men charmig. Han är rolig, generös och snygg. Ett kap helt enkelt.

BJÖRNE:
Den ansvarstagande pappan, och den lite gråa personen i hörnet. Han som iakttar mer än står i centrum. Han säger inte så mycket utan låter de andra snacka, för han vet nånstans att sålänge man inte har något smart att säga så borde man knipa igen. Det är han som får ta smällen för vad Tarzan hittar på...
Tarzan busar och Björne betalar....story of my life.

Jag minns när karaktären Tarzan kom till. Då hade jag lite svårt att hålla isär de två. Jag lät liksom Tarzan ta över mitt liv och det gjorde såklart att jag sårade Marie. Uppmärksamheten som Tarzan fick var alldeles för svår för Björne att hantera. Så jag gick på det äldsta tricket i boken och gjorde bort mig. Det är tio år sen nu. Mer ändå kanske. Jag försöker glömma.
Idag har jag lärt mig att hantera Tarzan/Björne på ett mycket bättre sätt.

En del av er som läser här har nog aldrig träffat Björne, utan bara sett Tarzan... för andra är det kanske tvärtom.
Men jag har valt att vara schizofren, på det sättet att jag kan vara två personligheter... om man nu kan välja ett sånt tillstånd. Men jag tror ni fattar vad jag menar och vill ha sagt?!

var snälla mot varandra och er själva!

kramar!

Gott slut....

Året börjar klättra mot sitt slut och jag borde kanske ta titta tillbaka lite på vad som hänt under 2010.
Tänkte inte göra någon lista för det är omöjligt att kategorisera ett liv och händelser. Eftersom t.o.m det dummaste kan ha något gott med sig.

Jag har sålt huset... dåligt.
Fast försäljningen gick bra... bra.
Första mäklaren kom med ett vansinneshögt pris... bra.
Andra mäklaren kom med ett mycket lågt pris... dåligt.
Köparen gav ett högre pris än vad mäklaren sagt... bra.
Jag har gått ifrån Marie.
Vi insåg att vi fortfarande tycker massor om varandra, fast vi ska inte bo tillsammans. Passionen är inte där... men jag är så tacksam för att vi kan umgås och hänga på ett moget och vuxet sätt. Tack Marie! Jag tror att vi inte har varit såhär bra kompisar sen separationen...någonsin.

Min dotter Felicia har kommit in vid musikklass. Jag har lovat henne att jag ska köpa en bra keyboard till henne så hon kan börja spela hemma också. Det är roligt!

Min son Billy har ju haft en fantastisk sommar. Han lärde sig dyka från bryggan. Han har varit ute och seglat. Han har haft klack-premiär. Vi var och kollade på en BAJEN-match och han frågade om vi inte kunde stå i klacken istället för på familjeläktaren. Vi mötte landskrona och Hammarby vann. FORZA BILLY!

Min andra son, Robin... han är nog den som har tagit separationen hårdast. Han är sju år och en ganska ömtålig liten kille. Jag vet att det är en klen tröst men jag försökte kompensera genom att ge honom ett XBOX360 med Kinect. Det var riktigt roligt att se honom packa upp den julklappen. Jag vet att ett tv-spel inte kan byta ut min egen roll i hans liv... men ni skulle ha sett hans min när han packade upp. Han har ju liksom alltid fått ärva Fisens och Billys grejor. För första gången i hans liv fick han vara först...

Min yngsta...Maya... Just nu händer det massor i hennes liv. Hon pratar, sjunger och dansar. Jag är mycket ledsen att jag missar det. Jag försöker träffa mina barn så mycket jag hinner just nu. Det är dem jag saknar. Det är dem jag tänker på. Jag har valt att inte vara i deras liv... När jag får lägenheten i Storvreten kommer jag att kunna umgås och hänga med mina barn mycket mer och det ser jag fram emot.

Jag har ju köpt några basar.


P-ray


Maruszczyk

En fantastisk P-RAY av min vän BBQ och en Maruszczyk av min vän Hellish...
Nu ska jag bara handla ett bra ljudkort och en hygglig keyboard. Sen ska här spelas in minsann. Då blir det hits på Hålvägen.
Måste handla en mxr-envelope också, och en bra choruspedal. Några förslag?

Mitt bloggande har fått fart. Sen i höstas har jag haft nästan 7000 läsare. Coolt!

En sak till... jag var och spelade på Folkets Hus juh... där kom det fram en kvinna (du vet vem du är) och berättade att hon läser det här. Hon gav mig en öl och sa att min blogg är intressant att läsa. Så sa hon en sak som låter ganska vettig. Jag tycker nog bara synd om mig själv... och liksom snyftar ut här i bloggen. Det är nog sant. Jag använder nog bloggen för att liksom få bekräftat vad jag känner och ni som kommenterar här och på FACEBOOK och i det där riktiga livet utanför datorn hjälper ju till just med att ni finns.

MItt nyårslöfte blir att jag ska skriva om något annat för en gångs skull än
"tarzan buhu...!" -sakerna... jag lovar!

Seså...ut i friska luften nu, sitt inte inne och läs bloggar!
kramar!