jul i trädkojan

Ska fira jul i trädkojan för första gången. Det ser jag fram emot. Har ju liksom alltid haft någon sorts agg mot julen som jag har lite svårt att förklara. Vet inte hur jag ska ställa mig till hela den där hysterin.
När jag var liten grabb var julen något riktigt kul och spännande. Det var såklart presenterna och stämningen som lockade. Fast när jag blev äldre så var det ju mitt jobb att skapa stämningen och köpa presenterna. Det var nog ungefär där och då som jag började ändra åsikt om julfirandet. Jag menar, plötsligt var jag tvungen att se till att allt skulle vara så jäkla mysigt och trevligt.

Marie kom från en familj med starka traditioner. Grötfrukost, fasta rutiner gällande mat, julklappar och tv-tittande. Det var/är viktigt för henne. För mig var det ju inte så. Jag skulle ju bara vilja sjunka ner i soffan, luta mig tillbaka och ta en kopp glögg i lugn och ro. Lotta berättade att hon inte kommer att ha sina barn så jag föreslog att hon kunde vara här och fira med mig och barnen. Det ska bli mysigt.

Den här julen har vi gjort så att barnen kommer till mig på julafton, troligtvis lagom till Kalle. Sen blir det julklappar och "bara" soff-häng. Ingen gran, ingen tomte eller så. Det här har jag berättat för barnen och de är nöjda med det. Jag har sagt att jag kommer att plocka fram det där godaste, gällande godis och mat.

När julafton är avklarad ska jag nämligen fokusera på att spela med RABALDER. Vi ska till Katrineholm på juldagen, och sen är det ENGELEN som gäller resten av året.
Lustigt nog ser jag mer fram emot spelningarna än själva julfirandet.

Har jag någon önskelista?
Njae, egentligen inte... Jag har beställt en SCHATZ och önskar att den kommer innan jul. När jag gjorde beställningen verkade det som det skulle funka, men fabriken har visst haft lite trubbel så vi får se. Jag håller funk-tummarna.

Gig på Djurgården.

Ja, vi skulle spela på AQUARIUM på Djurgården. Ett bröllop minsann. Min första tanke var att det kändes lite dagis att ordna festen just där. I cafédelen på ett jäkla fiskmuséum.



Det stod såhär i mailet:
17:30 - Båten lägger till vid Allmänna Gränd för upphämtning av trubadur samt personal som ställer iordning inför brudskålen.

Det visade sig att det var JAG som skulle vara trubadur... Inga problem egentligen. Det enda jag tänkte på var att vi hade lite kort om folk som kunde bära. Stiff och Hutten fick sköta nära på hela inroddning och uppställning av RABALDER-grejer. Vår lilla sköna trumslagarpojke iMan är nyopererad och kan varken lyfta eller ta i för mycket.

Så medan mina kumpaner fixade till vad man skulle kunna kalla för scen stack jag iväg med en liten färja med alla bröllopsgäster. Jag skulle spela lite trubadurlåtar i sisådär 45 minuter. Här kommer ett pyttelitet problem. Jag hade ingen förstärkning alls. Bara jag och en gitarr. Vet inte om ni tänkt på hur jäkla mycket en båtmotor låter när man inte har chans att överrösta?! Jag gjorde lite vad jag kunde och det kändes som dynamik var något jag fick strunta i. Det var bara fullt läge på allt. Hårda anslag på guran och nära på skrik på sången för att kunna höras över salongen. Detta gjorde såklart i sin tur att publiken, gästerna... inte riktigt brydde sig om vad jag gjorde. De hade fullt upp att småprata med varandra och för egen del överrösta båtmotorn.
Men så... plötsligt... när jag spelat i kanske en halvtimme så kommer det fram tre, fyra manliga gäster och ställer sig och faktiskt lyssnar på det jag gör. Jag fick applåder, vilket såklart i sin tur ledde till att fler och fler började lyssna på mig. Kul!
När vi kom iland igen så skyndade jag mig upp till "scenen" för att koppla in basen och hjälpa till med det sista. Nu skulle vi ju bara inte synas på tre timmar. Enkel match... Vi drog till ENGELEN en stund. Det var iMan som fick köra eftersom han ändå inte kunde bära liksom efter giget. Han kunde ställa sin bil vid Slussen och köra direkt hem efter spelningen.


På anrika ENGELEN var det inte mindre än Farbror Fläsk som stod för underhållningen. Sjukt mysiga snubbar. Eller... Det var väl egentligen bara Björn (sång) kvar. De andra var vikarier och inhyrda. Keyboardisten, som jag tyvärr glömt namnet på var magiskt bra!
Vi kunde ju inte stänna så länge, utan lyssnade klart på första set innan vi gick ner till klassiska Djurgårdsfärjan för en liten båtresa över till giget.

Själva kom vi inte igång förrän nästan en timme efter utsatt tid. Det tar ju tid att fika och sånt, särskilt när man är på bröllop. Men jag satt och njöt av den vackra utsikten... tropisk värme, palmer och vattenfall och en vy över Södermalm... sämre kan man ha det.

Vi spelade 3x45 minuter... Jag brukar ju hålla i låtval och mellansnack och tycker själv att jag fick till det ordentligt bra, flera gånger. Gästerna, brudparet och personalen verkade verkligen gilla RABALDER. Det har nog att göra med att vi hade fått till ett så riktigt bra ljud. Det lät verkligen dyrt, om ni förstår... Synd bara att det var så trångt, för jag hade gärna spelat över lite, ni vet, med fåniga små danssteg och bjuda upp folk på scen och sånt. Det hade verkligen varit kul och uppskattat.

Efter spelningen så packade vi ihop allting och fyllde RABALDERsläpet. Jag hoppade in i baksätet och tittade på klockan... 03:23... nåja, tur att man var i Stockholm i alla fall.
Nu är det söndag och jag väntar på min fina dotter Felicia. Hon ska sova för vi åker ju till London om några timmar.

Passar på att lägga upp sköna katten Frecko's band The SUPERJAMS

nu är det vår...

och bandet har spelat på valborgsfest i Uppsala. Galet! Det var på Knerikes Nation som man valt att köra ett Spring-Break-party och tänkte att det skulle passa bra med lite RABALDER. 1200 studenter i förköp och kanske trehundra till i efterinsläpp. Mycket hud, mycket öl och mycket glada människor överallt. Precis som det ska vara på den här sortens fest.

Igår var det lördag och vi skulle spela på vad jag trodde var en 40-skiva. Det visade sig när vi kom till festlokalen att det var femtiofest. Inte för en, utan för två glada herrar. Janne och Bobo. Tyvärr hade Stiff (som bokat in giget) glömt att berätta för oss att de älskar ROLLING STONES. Det hade ju varit cool att spela några stoneslåtar nu när de verkligen ville ha det. Vi har ju egentligen bara en stoneslåt. Men efter en blixtsnabb konferens lyckades vi sätta Beast of Burden också. Det gick bra.

På den festen hände något som jag inte riktigt var beredd på. När vi var klara och hade börjat plocka ihop så kom det fram en kvinna. Hon berättade för mig att jag var en väldigt vacker man. Hon berättade för mig att jag behövde höra att jag var fin, och att hon skulle vilja lära känna mig närmare. Eftersom hon lite senare under sommaren skulle fylla 40 så var det viktigt att leva livet på riktigt. Och jag var ju lämplig att leva livet med, i en natt ungefär. Jag var ju så vacker. När jag skulle bli lika gammal som henne skulle folk sluta säga såna saker till mig, så hon kände det som en bra grej att passa på nu när jag just fyllt tjugofem. När jag berättade för henne att jag ju är två år yngre än henne såg hon på mig, lite oförstående först. Sen sa hon nåt om "vafan?" Och så gick hon.
Tydligen är jag ett kap när jag är tjugofem, men inget att ha när jag är 38.
Missförstå mig inte, jag hade aldrig tänkt att lära känna henne ändå, på det sättet som hon först föreslog...utan var mest smickrad för att hon trodde jag var lite över tjugo bara.

Vi hade valborgsrock på skolan i fredags. Artister var bl.a. Dogge och Aleena Gibson. Mycket sköna och roliga människor. Vi pratade lite löst om ett samarbete i framtiden. Det ser jag fram emot. Hoppas att det blir av...

Nu bjuder jag på en låt som jag skrev ihop med fina eleverna Rawda och Gabbe.
PASSION!

Råttan på repet?

Kom just hem från ett inställt rep. Vi skulle repa med gubb-bandet som jag kallar det inför REUNION-festen 11/12. Vi spelade förra året också när det var BEATLES-tema. Den här gången kör man på 70-tal. De här killarna har repat tillsammans till och från i 18 månader, säkert. Jag har själv varit med på kanske 20 rep. Vi har haft två spelningar. Detta blir den tredje. Nu vill de repa varje söndag och måndag fram till gigdag. Jag vet inte om jag vill göra åtta rep till, med det här bandet på mina lediga dagar.
Varför?
Jo... för att man har valt Creedencelåtar som redan låter ok. Jag får dessutom inte betalt för att göra det här giget. Ska man räkna ut timpengen så är det rätt dåligt betalt, med fyra söndagar och fyra måndagars arbete utan en enda krona.
Men du tycker ju att det är kul?!
Ja, absolut. Jag älskar att spela musik. Fast jag vill någonstans att det ska glöda lite också. Min passion för just CCR och i synnerhet som vi får det att låta glöder icke. Missförstå mig inte, det låter bra och det är bra låtar... men inte tillräckligt bra för att jag ska ägna en halv månad gratis åt dem.

Jag har nämligen tackat ja till att spela med ett annat gäng på samma fest. Här har man valt att se på sjuttiotalets musik från en lite annan vinkel. Här är det Stevie Wonder, Uriah Heep och Deep Purple som gäller. Svängigt och groovigt.
Repar du med det bandet då?
Njae, alltså... jag gjorde två rep med Kjelle förra året. Vi ska visst träffas och spela igenom låtarna någon gång innan. Kanske i december.
Men är det verkligen roligt?
Ja, verkligen. Här får man fanimig vara på tårna hela tiden och se till att det svänger redan på första försöket. Lite som det ska vara.

Enda problemet för mig som jag ser det är att inget av dessa band är egentligen 70-tal för mig. Ja, jag vet att jag är för ung, för att egentligen förstå vad jag pratar om (född 1973) men för mig så är 70-talet Bootsy Collins, Jackson 5, Zappa, Kool & the Gang, Commodores, Jeff Beck, Jaco, Weather Report, Billy Cobham, Stanley Clarke, Rush, ZZ TOP, ABBA, Bee (usch) Gees...

Sist snodde jag några minuter och körde bas-solo...kanske ska vara så fräck att jag gör det igen. Den här gången med slap-tumme och envelope?! Vad tror ni?!