Apan ser...apan gör...

Jag vet inte om det är mitt smeknamn som gör det, men jag är fascinerad av apor. Har tänkt ganska mycket på det där med hur ett djur, en primat som apan kan ha en så pass stor roll i mitt liv. Helt utan att det finns några som helst apor i min närhet. Alltså riktiga apor...

Smeknamnet Tarzan kommer från gymnasietiden i slutet på 80-talet när jag träffade dårarna från Gnesta. De tyckte det var så vansinnigt roligt att jag kom från Tumba och att jag på den tiden liknade "den riktiga" Tarzan. Tumba-Tarzan var återfödd. Den riktiga Tumba-Tarzan kan ni läsa mer om här. Jag vill redan nu förtydliga att det här kommer inte att handla om apa if. Inte ens lite grann... Jag har inget till övers för den föreningen.

Okej... Det finns ett prisvärt, vitt vin som heter Tr3 Apor. Säljs på trelitersbox och funkar bra på sommaren som sällskapsvin, eller som bas i en trevlig välkomstbål. Det bästa med Tr3 Apor är nog deras smarta marknadsföring.

Dagens bloggtitel kommer ifrån Wille Crafoords låt med samma namn. Det är en svängig historia som både jag och Billy gillar. Det ligger rätt mycket sanning i den texten, mina vänner.

Så jag är alltså Tarzan, lord of the Apes... Jag kommer ihåg när jag var på språkresa till Gibraltar. Det är den enda platsen i Europa där apor lever vilt. Eller... rykten går att taxichaffisarna på halvön har på något sätt dresserat aporna att göra knasiga saker för saliga turister. Jag och några kompisar tänkte att vi skulle utforska den där klippan en dag och klev över avspärrningarna och ner för en brant och smal trappa som tydligen självaste Napoleon låtit bygga när han var där och "hälsade på". En bra bit ner i trappan kom en vild apunge skuttandes, och bakom honom satt en arg, elak och skitstor hona och spärrade vägen för oss. Hon var nog inte dresserad. Jag hade lite frukt och nån macka i min ryggsäck så jag tänkte liksom muta henne, genom att lura henne från trappan och ner bland träden under oss. Jag började med att kasta en apelsin mot henne, inte alls hotfullt utan liksom så att hon skulle fokusera på mat istället för att vara i "spöa-turist-ungar-mode". Det lyckades inte. Då tog jag en macka och kastade i närheten av henne... Hon fnös bara, visade tänderna och jag började bli riktigt orolig. Mina två kompisar som var med var också nervösa. Apungen snodde mackan och började att käka. Men så, efter några minuter reste hon sig och försvann in bland träden. Gissa om vi skyndade oss ner och tillbaka till stan.

Så kanske är det min vurm för detta spännande djur som gör att jag gärna "spelar apa"... kanske är det Darwin som är den skyldige. När jag väljer låtar att sjunga, särskilt de yngre... så kommer ju apans sång (Djungelboken) förr eller senare. Kung Louie är kung. Så är det bara.

Så kan man ju avsluta med att konstatera att apan är en apa.