Born under a bad sign

En rätt så bra dag... blev till rätt så dålig.
Nu är den nog rätt så bra igen, om man helt enkelt skiter i att känna efter. Jag är ju liksom hellre glad än grin-kuk, om ni hajjar.

Redan just före lunch fick jag se en sak som har stört mig hela eftermiddagen.
Det var så mycket mer än en tjuvrök. Det var ett sviket förtroende, och det kändes som en lögn. Jag fick höra av en elev att hon slutat röka och det gjorde mig så glad. Så, på rasten nu så satt hon precis utanför entrén och rökte. Liksom fel person, på fel plats, vid fel tidpunkt görandes fel sak. Jag vet egentligen inte varför det stör mig så mycket.
Efter det lilla "mötet" fick jag bergis fem SMS med förlåt-texter av alla slag. Men vafan, jag kan ju inte säga något. Vill hon röka så kan jag inte hindra henne, även om jag blir besviken...

Det blir värre...

Billy ringde och frågade om han skulle ta med sig Robin hem. P'fekt att slippa behöva dra ända till Björkhaga för att hämta honom. När jag sen efter konferensen pratade med Billy så hade Robin inte alls hängt med honom hem. Alltså var jag tvungen att gå till Björkhaga också. De ringde från Mayas dagis för att de tydligen stängde 16.30. Jag slutade på skolan samtidigt så det var stress för att hämta flickan. Hon var ensam kvar, med all personal. Sen järnet upp till skolan (den där promenaden som skulle ta mer än en halvtimme) för att hämta Robin. När jag väl hittat honom så gick vi ner mot Indiern... Mitt humör blev lite bättre av den goda doften av indisk mat. Medan de fixade nagget gick jag och hämtade lite frukost på ICA KOM. So far so good. Maya hade blivit lite grinig, det var ju varmt och inte så roligt att sitta i vagn. Dessutom var jag den onda farsan som inte ens bjöd på glass före maten...
Barnvagnen blev rejält baktung av matkassar och hämtmat från Soranga. Den kvävande värmen och min stress för att få i barnen mat och allt gjorde att mitt tålamod inte var på topp. Jag kan såhär efteråt erkänna att det störde mig att TROTS att jag sa att Robin skulle hänga med Billy fick gå uppför den sega backen för att hämta honom störde mig. Samma med den rökande eleven. Inte att hon rökte, för det går ju inte att göra något åt, men att hon sa att hon inte rökte längre. Vilket gjorde mig glad, och nästan stolt... svårt att förklara.

Tio meter från porten, som måste öppnas med en sån där bricka som självklart låg längst ner i barnvagnen...väljer alltså Maya att gå. Jag som gör vad jag kan för att höja mitt och mina barns humör låter henne. Självklart "rymmer" hon mot gungorna och jag ber försiktigt Robin ta henne medan jag hindrar vagnen från att tippa bakåt samtidigt som jag försöker hålla upp dörren. Jag borde ha förstått att det inte skulle funka, så jag fick kila fast vagnen i dörren medan jag själv kutar iväg och hämtar Maya. In genom porten och mot hissen. Naturligtvis blir det konflikt direkt, när hissjäveln inte var nertryckt. Maya gapar som galen och springer uppför trapporna, jag efter och (vem kunde ana) barnvagnen tippar bakåt och ALL indisk mat geggas ut i matkassen.
Det är inte slut än...

Uppe i lägenheten. Maya skriker som en stucken gris i hallen, Jag har tappat allt tålamod. Telefonen ringer och tutar...
Jag kastar in frukosten i kylskåpet och matkladdet upp på bordet. Bara för att inse att den där gula maten som legat i aluminiumformar nu ligger på mitt köksbord. När jag torkade upp har den naturligtvis lämnat fläckar som inte går bort. SÅ.... en timme senare än planerat:

Skrikande barn, förstört köksbord, currysås-fläckiga favoritjeans, hunger, svett, ångest för att jag tappat tålamodet när mina barn egentligen inte gjort något fel.