this is goodbye...

Så är det alltså dags att vinka av ytterligare en årskull av elever. Jag har gjort några gånger nu men det är alltid lite vemodigt. Ska sanningen fram så känns det extra mycket den här gången. Jag vet inte riktigt varför, men just årets nior är förjäkla mysiga att ha att göra med. De flesta är verkligen bra! Inte bara som elever utan som människor.

Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.

Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!

Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.

Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.

Avslutning på tisdag! Yay!