bokstäver...

På skolan där jag jobbar finns det elever. Det är ju inte något konstigt i sig. För en del kanske det är konstigt att de flesta kommer från andra länder än Sverige. Storvretskolan är också lite unik på det att vi tar emot elever som nyss har flyttat till Sverige. Alltså, nyss...på riktigt. Jag har tagit emot elever som varit i Sverige i tre dagar. Nyss hitkomna från t.ex. centralafrika eller mellanöstern. Facktermen på dessa elever är FBK. (Förberedelseklass)

Det finns FBK-klasser lite här och där i Stockholm, men vi är Botkyrkas skola. Och det kommer rätt så många till Botkyrka. Idag t.ex. träffade jag en flicka från Estland som varit i Sverige i tre veckor, och hade redan lärt sig några värdefulla meningar. Dessutom visade sig att hon var grym på piano. Verkar lovande.

På skolan jag jobbar finns även de "centrala grupperna".... Alla elever i kommunen som blivit diagnostiserade med t.ex. ADHD hamnar i speciella klasser på vår skola. Lektionerna med dessa elever är alltid roliga för man vet aldrig hur det kommer sluta. Jag har sällan sett sån spontanitet eller livsglädje som hos dessa killar och tjejer. Å ena sidan vill de vara som alla andra på skolan, lite tuffa...lite snygga och lite sköna. Å andra sidan är de sådär skönt ovetandes om allting och kan plötsligt börja leka med nåt snöre eller en liten pinne de haft med sig in från rasten. Sittandes med hoodie i bästa gangsta-stil och leker rymdskepp med en pinne är ganska charmigt. Paradoxalt en masse, kan man säga.

Det faktum att vi tar in elever med såhär särskilda behov skapar en unik tolerans bland de andra eleverna. Tänkte på det härom dan, när elever i de vanliga klasserna strök omkring. När en överviktig, glasögonprydd kort kille med tandställning kan passera rasthallen helt utan att vara orolig för att bli trakasserad eller mobbad över huvud taget inser man att vi har en otroligt hög toleransnivå på vår skola. Hos oss får man ha vilken gud man vill, man får klä sig lite hur man vill, man får tycka om lite vem man vill, man får heja på vilket lag man vill, man får...om man vill. Så enkelt var det fan i mig inte när jag växte upp på Björkhagas skolgård. Nu hade jag turen att hänga med "de tuffa" men jag tror ni förstår...

Vad är det då som skapar denna lugna miljö? Jag tror att svaret ligger i att alla kommer från varsitt håll liksom. Även om vi har flera elever från Polen, flera från Thailand och flera från Turkiet så är alla unika på sitt eget sätt. Detta skapar en sorts förbund och alla har ett överseende gentemot varandra. Även om föräldrarna kommer från olika länder kan de hitta något som förenar. Det är nog rätt så unikt.

Mina bokstäver för kvällen är
EADG...

kram!