Nytt år...

Och nya klaver att dra fötterna ur. Spännande.

Jag har fått några uppmuntrande ryggdunkningar under den andra halvan av 2010. Märkligt hur min liksom schizofreni kan vara så jäkla markerad utan att ni egentligen ser det. Eller vill se, eller nåt.

Jag är ju två helt olika personer. Det är ju inget konstigt, vi anpassar oss ju allihopa efter miljö och sällskap. Det är inte det jag menar. Utan jag menar Björne vs Tarzan...

TARZAN:
Den sorglösa, sköna katten som alla vill vara kompis med. En del vill ju t.o.m ha sex med honom. Man vill vara hans kompis. Man vill ta med honom på efterfester. Det finns folk som betalar ganska dyr entré för att se honom ta av sig tröjan i tredje set. Man gillar att han är fräck, men charmig. Han är rolig, generös och snygg. Ett kap helt enkelt.

BJÖRNE:
Den ansvarstagande pappan, och den lite gråa personen i hörnet. Han som iakttar mer än står i centrum. Han säger inte så mycket utan låter de andra snacka, för han vet nånstans att sålänge man inte har något smart att säga så borde man knipa igen. Det är han som får ta smällen för vad Tarzan hittar på...
Tarzan busar och Björne betalar....story of my life.

Jag minns när karaktären Tarzan kom till. Då hade jag lite svårt att hålla isär de två. Jag lät liksom Tarzan ta över mitt liv och det gjorde såklart att jag sårade Marie. Uppmärksamheten som Tarzan fick var alldeles för svår för Björne att hantera. Så jag gick på det äldsta tricket i boken och gjorde bort mig. Det är tio år sen nu. Mer ändå kanske. Jag försöker glömma.
Idag har jag lärt mig att hantera Tarzan/Björne på ett mycket bättre sätt.

En del av er som läser här har nog aldrig träffat Björne, utan bara sett Tarzan... för andra är det kanske tvärtom.
Men jag har valt att vara schizofren, på det sättet att jag kan vara två personligheter... om man nu kan välja ett sånt tillstånd. Men jag tror ni fattar vad jag menar och vill ha sagt?!

var snälla mot varandra och er själva!

kramar!