Jag hör av mig...eller nä...

Okej... dags att försöka rycka upp mig lite.
Måndag och jag hade några av den här terminens första utvecklingssamtal. Kul och inspirerande att träffa elevernas föräldrar. Jag gillar mina elever!

Fast när jag gick från skolan insåg jag att jag måste glida förbi butiken för att tjacka frukost. Jag handlar ofta på ICA Kom, eller vad den heter nu för tiden. För mig har den alltid hetat så och kommer nog alltid att göra det. Inne i butiken, bland hyllor och varor ser jag en snubbe som jag känner igen, men har lite svårt att placera. Han är tjugonåt och klädd i svart. Rakad på skallen och bara glasögonbågarna kostar nog mer än hela min outfit för dagen. Jag gissar att han jobbar med reklam eller media. Jag hamnar just bredvid honom i kassakön och säger hej. Han ser på mig och hälsar tillbaka och säger lite trevande att han känner igen mig från nånstans. Jag svarade att jag jobbade ju på bolaget förut. DÅ skiner han upp och börjar snacka. Jag berättar om skolan och allt det där, han berättar att han (känn på det här) pluggar journalistisk för han vill komma in vid TV.... Hahaha.... femetta, Tarzan! Utanför butiken pratar vi lite om framtid inom våra respektive yrken innan det blir dags att säga hej då... Jag slänger ur mig ett sånt där vanligt -"tjenare!" och han slänger ur sig ett (för honom säkert vanligt) jag hör av...umm...vi hö...äh, hej!
Tänkte på det när jag passerade Dalvägen... hur han säkert säger "jag hör av mig" istället för hejdå. Och om man tänker på det på det sättet så är det ju nästan lite tragist att ha ett "standardriff" som hejdå-fras...väl?

Äh, jag drog till pizzerian och fick höra av grannfrun att jag är snygg. Ha! Borde ha sagt, -" jag hör av mig" till henne...