Dags att på något sätt inventera sig själv lite tror jag.
Vem är jag? Vad vill jag? Hur kommer jag dit?
Första frågan är rätt så enkel och går att göra precis så djup som behövs.
Jag är den där killen som alla hela tiden förväntar sig ska vara rolig, kul, trevlig och alltid kirra biffen åt andra. Han som man gärna har med på fest för att han ju säger roliga saker och spelar gitarr och kan så många låtar. Han som nu när han är singel har fått en annan status bland de ensamstående morsorna här på byn. Jag är smickrad och glad för det...fast jag gjorde ju inte slut med Marie för att starta något nytt med någon annan. Jag håller som ni vet på BAJEN.
Det där laget som inte kan vinna. Har ett jobb som går bra, spelar i rabalder som går bra. Spelar också i björn-ligan som också går bra. Jag borde vara lycklig. Fast är det inte...
Så vad vill jag?
Tja... först och främst vill jag kunna gå upp på morgonen och kunna känna att det här blir en skön, bra och rolig dag. Så känner jag inte längre. Man håller upp nån jäkla fasad, eller tavla som folk får se på så de tror att livet är en fest. Det blir liksom skönast så för allihopa. Eftersom jag är....se punkt ett.
Jag vill att det ska ordna sig med boende för mig. Marie och barnen har kommit iordning i Salem och det har blivit fint där. De ser ut att trivas. Jag är glad för deras skull. Men jag tänker lite såhär: Nu är det väl fanimig min tur?!
Jag begär inte mycket av livet egentligen. En hyrestrea nära barnens skola är ungefär allt jag vill ha. Den behöver inte vara särskilt flashig eller så. Hel och ren räcker.
Jag vill bli tillräckligt bra och erkänd som basist att folk ringer till MIG och ber om bas. Jag vet ju att jag skulle fixa att spela t.ex. bakom Martin Stenmarck eller nån. Önskar att jag hade en bra mall för hur man kommer dit.
Hur ska jag kunna uppnå mina mål då?
Ja, fan vet...
Vissa dagar är det inte så svårt att vara målmedveten och fokuserad. Andra dagar, som idag känner jag mer för att bara gå och lägga mig igen. Jag måste få undan allt skit på tomten och slänga i containern som hämtas imorgon bitti. Men jag har verkligen ingen lust att ta tag i nånting just nu. Har ni förslag så tar jag tacksamt emot. Just idag är jag tom...
2 kommentarer:
Been there my friend! Det är ett hästjobb att nå en personlig ro och lycka, men jag har efter många år lyckats. En VÄLDIGT utsliten klyscha, men inte desto mindre sann är: Älska dig själv!
Man MÅSTE göra det för att kunna må bra. Det är fan ingen enkel väg att nå dit heller. Vi är uppfostrade som flockdjur och vana vid att få uppmärksamhet från andra, likaså kärlek. Vad de flesta glömmer längs vägen är att ge sig själva detta också mellan varven. Därför blir separationer extremt jobbiga eftersom vi inte är vana vid att ta hand om oss själva. Istället projicerar vi vår olycka mot andra genom ett bekräftelsebehov som vi alla bär på mer eller mindre. Det är helt naturligt men ingen lösning.
Var snäll mot dig själv. Börja med små dagliga mål genom att ha saker framför dig som är enkla att uppnå: T.ex. laga god mat (eller är ute), skäm bort dig själv lite extra genom enkel vardagslyx. Min första tanke varje morgon är alltid "vad skulle jag göra idag om detta vore sista dagen i mitt liv?". Jag har försökt leva efter den principen i 5-6 år nu och det var inte lätt i början. Sedan bröt jag förhållanden, bytte jobb, lämnade band som inte gav mig något längre osv. Steg för steg började jag hitta mig själv och vad jag ville också. Jag finns om du behöver snacka, Hutten har mitt nummer... Sköt om dig!
Den känslan känner jag igen. När mitt liv krisade och jag föll rakt ner mot avgrunden var vännerna på plats och hindrade mig från att falla ner. Men vägen tillbaka var en riktig uppförsbacke och jag stretade ensam uppför och där är jag än idag. Ingen som riktigt ser att leendet inte når mina ögon utan stannar vid munnen...
Skickar en liten styrkekram och hoppas att dina vänner stannar upp, tänker till och hjälper till!
Kram Annica
Skicka en kommentar