Jag vet inte om ni vet hur det är att lida av en höstdepression, men det är vad jag råkar ha. En ständig känsla av att inte ha lust med någonting. Jag vill inte gå upp på morgonen, jag vill inte gå till jobbet, jag vill inte träffa människor, jag vill inte vara den där roliga, mysiga, häftiga snubben som folk verkar tro att jag är.
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
