Jag inbillar mig att jag är en bra pappa. Inte för att jag gör något särskilt egentligen, utan för att jag bryr mig om mina barn. Jag skämmer inte bort mina barn med tusen saker... eller jo, det gör jag nog. Men det är bara för att jag äntligen har möjlighet att göra det. Mina barn får äntligen nya saker, när de alltid fått nöja sig med ärvda saker från vänner och släktingar. Det är väl inget fel i det, men nu för tiden är det ju nära på avgörande om man ska vara poppis på skolgården eller inte... En ball jacka ÄR ball, men förlorar ju lite av sin glans om det står kusinens namn i den.
Jag ska ta Felicia till London har jag tänkt. Jag tänkte att vi åker över en långhelg så får hon shoppa loss lite och så kan vi hänga på fik och sånt. När sen Billy fyller 11 så är det hans tur. Robin och Maya likaså.
Mina barn kommer till mig på söndagarna, de sover här tills på onsdagarna. Jag har målat om i grabbarnas rum och äntligen känner killarna att det är DERAS rum. Inte pappas, som de får sova i.
Det blir alltså jäkligt blåa väggar, så är det tänkt att det ska bli silverstänk här och där... Robin (som älskar blått) jublade och berättade att han verkligen känner sig hemma hos mig nu för tiden. Sånt är skönt för en pappa att höra.
Billy kan komma och ge mig en spontan kram, och säga "jag älskar dig, pappa" från ingenstans. Även sånt värmer.
Felicia gjorde ju ett bejublat framträdande på sin skola förra veckan, och stolt som jag är la jag upp ett youtube-klipp från showen. Den la jag i sin tur ut på facebook. Hennes kommentar blev blixtsnabbt att jag är en bajskorv. Jag tror att det betyder tack, när det kommer från henne...
Maya har varit magsjuk här i några dagar, vilket har gjort att jag var tvungen att ta Vård Av Barn. Visst fick man vara beredd med skurhinken och nya kläder... men viktigast för henne var att pappan fanns och kunde trösta när hon grät. När jag frågade om jag skulle ta fram hinken grät hon och snyftade "nej!"... Mest för att hon inte ville kräkas. Duktiga hon prickade hinken nästan varje gång ändå. Bra gjort av en tvååring, kan man tycka. Det var farsan som fick ställa sig och tvätta sängkläder på kvällen bara...men det är ju vad en pappa gör, väl?
Ibland säger folk att jag är en så bra pappa. Jag håller med på sätt och vis, men jag förstår inte riktigt varför inte ALLA pappor är bra. För som jag sa från början, jag gör ju inget särskilt, eller märkvärdigt. Snarare tvärtom, när jag inte kommer på avslutningar, luciafiranden, helgmiddagar och sånt för att RABALDER tar upp sån tid just när jag borde vara hemma med barnen. Som tur är så vet mina barn om att jag aldrig väljer bort dem eller prioriterar bort dem. De vet att jag måste ta spelningarna och att jag kompenserar när jag får tid. Vi drar till badhuset ibland. Vi myser i soffan ibland. De får spöa skiten ur mig när vi spelar XBOX. De vet att jag är så full av kärlek och respekt för dem och att jag älskar dem mer än livet självt.
Nu längtar jag till ledigheten så jag kan göra sköna grejor med dem liksom på riktigt.
Det ska bli fotboll, fika, Heron City, middagar, Gröna Lund och så har jag i ett svagt ögonblick lovat att vi ska ut och campa nån natt. Sova i tält i Grödinge, tänkte jag. Tjuvfiska och kanske (om vi får upp nåt) grilla lite fisk över öppen eld så allt annat sånt där vildliv. Det tror jag de skulle uppskatta. Det är inte så att jag gnäller över min egen uppväxt, men jag vill ge mina barn total uppmärksamhet, och total uppskattning. Något som jag kanske saknar från mina egna barnår. Det var nog inget jag reflekterade över då, men nu har jag förstått att mina kompisar hängde med sina föräldrar och jag hängde med mina kompisars föräldrar... Jag vill bara att mina egna barn ska vara stolta över mig. Lika stolta som jag är stolt över dem. Jag menar, vem kan inte vara stolt över sin dotter som lyckas sjunga "Lilla Snigel" utan att öppna munnen?!
