När man hittar tillbaka...

Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!

Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.

Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.

Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.

Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.

Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.

Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.

Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.

Så, Kenta!
Den här låten är till dig...



Jag har hittat tillbaka!

Tänk om...???

Fast så ska man väl inte säga?

Det ringde en rektor från en skola i närheten, och jag ska visst dit och jobba. Börjar imorgon 08:10. Det är bäst att lägga sig i tid då, eftersom jag bara fått lite över en timmes sömn i natt. Det är rätt så lite med tanke på att jag ändå har spelat på ENGELEN sen i onsdags.

Den här bilden är från omklädningsrummet. Vi hade nyss slutat spela.
Jag var mycket trött och hungrig... fast på bra humör.
Jag är fortfarande trött och hungrig, och på bra humör.


Kram!

2013...

Nytt år, nya tag och nytt liv.
I ärlighetens namn var ju inte andra halvan av 2012 något jag kommer minnas med glädje. Förlorade jobb, har varit arbetssökande sen oktober, lever helt på lånade pengar och ett och annat gage. Det har inte funkat att få ordning på alla a-kassepapper och försäkringskassan.

Robin har fått diagnos ADHD, vilket kanske är bra egentligen. Nu har man ju på något sätt fått svar på varför han reagerar som han gör i vissa olika situationer.
Jag ser Lotta bli mentalt överkörd av kommunen hon bor i. De verkar tro att de kan behandla henne lite som de vill... Jag har inte kollat med Lotta själv, så jag tänker inte "out-a" henne här mer än så.

Inför julen hade jag 78:- på kontot. Skulle ha barnen. Skulle köpa en hygglig julmiddag, med tillhörande julmys och godis. Naturligtvis skulle jag köpa julklappar och sånt också. Tjena!

Lyckades låna ihop så jag i alla fall kunde köpa en skinka, lite julmust, vörtbröd och ett par goda salamibitar. Jag gav mina barn varsitt kuvert, med ett handskrivet brev i. I brevet stod det att eftersom jag sitter i den ekonomiska sits jag gör så har jag inte möjlighet att ge något just nu, men lovar att de ska få en dag på stan. En dag när vi kan shoppa, hänga, fika, lattja och bara mysa. Viktigt är att det blir en dag för var och en.

Hela veckan, bortsett från juldagen då RABALDER spelade i Katrineholm så var jag hos Lotta. Nyårsafton tillbringade vi hos hennes härliga grannar. De bjöd på god mat, god öl och framförallt. ett trevligt umgänge.
Jag fick tillbaka barnen från Marie redan på nyårsdan. Men det var en rätt så kort visit den här gången eftersom jag hade spelning nu i helgen nere på Marstrand. Båtellet, eller restaurang Drott. Har ni vägarna förbi så tycker jag absolut ni ska försöka besöka. Det är vansinnigt vackert och härligt. (trots att det är i göteborg)

Av någon anledning har jag sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Troligtvis stress och nästa eker i depressionshjulet... Jag är ingen doktor så jag har ingen aning.
Det har gjort att under senaste helgen har jag...räknade jag ut...sovit sex-sju timmar på två dygn. Då har det varit gig och grejer också.
Nu är jag fruktansvärt sliten och trött. Jag ska bara ringa till penntrollet och säga god natt och sen är det utcheckning för lille Tarzan.

TB's i lördags...

RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.

Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!

Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.

Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!

Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.

Kram!

Better Days

Jag har haft en låtidé i huvudet i ett par år. Den har blivit inspelad några gånger, fast jag har liksom aldrig känt att jag varit riktigt, riktigt nöjd. Den här inspelningen är ganska nära... Jag försökte få till ett bra reverb, men det är ju skitsvårt! Tänkte att det skulle låta lite drömskt och sådär flytande, men jag är rädd att det bara blev lite kladdigt i ljudbilden. Ni får väl lyssna och bilda en egen uppfattning.

Låten är inspelad såhär:
# shaker-loop (klippt och fixad såklart)
# hemgjort programmerat trumkomp med fula crashar. (måste hitta bättre trumljud)
# SCHATZ-basen kompar och spelar flagoletter
# Bandlös spelar melodi
# midi-tvärflöjt med lite effekter på



Kommentera gärna och säg vad ni tycker.

KRAM!

Get it?

Spelade in en låt igår. Jag kallar den för Get it?

Hade en feeling av att jag ville göra något med GTA-vibbar, samtidigt som jag ville ha lite lounge, lite Stakka Bo och lite avskalat.
Låten är inspelad i "Studio Treehouse" med grejorna jag har till hands. Basen är min kära SCHATZ.



En kompis lyssnade på den och sa att det låter lite som "Twin Peaks goes Tumba". Ja, jag gillar den liknelsen.

Tio år sen

Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.

När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.

Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.

Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.

Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.

När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.

När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.


Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.