Saker om och med Tarzan...
Killen längst fram i RABALDER, längst bak i familjen och lagom långt upp i BAJENklacken.
Vill man läsa om FENDER, SCHATZ, bärs, BAJEN, familjen och egna grubblerier kan man fortsätta häråt....ta en drink och sätt igång vettja!
Fredag. En dag då man av tradition ska känna sig glad, lättsam och sådär sprallig och skön. Jag vaknade runt 6:30 och väckte tjejerna. Igång med frulle och få rätt kläder på rätt barn. Kaffe och utfodra Bonna. Sen var det ut och halka i snön på morgonpromenad.
Därefter hem och fortsätta med kaffedrickandet. Det är jag rätt bra på.
Igår gjorde jag en musikersida på FACEBOOK. Det är tänkt att den ska generera kontakter, tillfällen till spelningar och musikjobb. Den är såklart under ständig uppbyggnad men ni kan kolla här om ni är nyfikna.
Det kommer inte att bli en rolig sida... mer information och skamlöst gigfiske.
Just nu sitter jag och laddar lite inför att åka och hålla i gitarrlektion istället för Ion som är på turné i Rumänien. Vet inte än om jag ska ha lektioner nästa vecka... Han gav mig datumen, men det är ju sportlov och då brukar de ju vara lediga även från kulturskola. Nåja, det är långt till måndag.
Ok. Jag var med på ett basforum som heter Pratabas. Det var ett underbart ställe med sån fantastisk kunskap, värme, humor och kamratskap. Det var helt unikt.
T.ex. minns jag en gång när jag hittade en bas jag ville ha. Det var lite bråttom att få fram pengar till den och jag misslyckades såklart. Då glider en kille in och betalar den åt mig. En kille jag aldrig träffat, sett eller ens pratat med. Vi hade bara skrivit lite till varandra på forumet.
Jag hade sen möjlighet att dels betala tillbaka till honom och dessutom göra liknande saker för andra medlemmar.
Hade man en fråga om precis vad som helst så tog det inte lång tid innan man hade ett svar. Det kunde gälla sport, juridik, musik, historia eller vad som helst.
Så hände det något. En kille reggade sig som medlem, men lyckades på kort tid göra sig ovän med flera av medlemmarna. Plötsligt började det ifrågasättas vem som var bra och vem som var dålig. Vem som kunde musik och vem som inte kunde. I slutändan var det den här killen som hade rätt hur fel han än hade. OK... Det borde ju vara lätt att ignorera honom och köra på som vanligt, tänker man kanske. Fast det var inte så lätt. Hans närvaro på PB infekterade så mycket och människor blev förändrade. En del valde att avregistrera sig, pga den här killen. En sorglig sak är att en annan medlem (som jag egentligen tyckte/tycker om) valde att ta varenda strid. Han skrev lååååååånga inlägg till mina vänner och kallde folk för vuxenmobbare och klumpade ihop "den nya killens" fiender för The Nasty Twelve.
Idag är nog ingen ur The Nasty Twelve med på Pratabas. Istället har man valt att starta upp ett nytt forum som heter Basistforum. Alla är rätt tydliga med vad som gäller där. Ingen påstår sig vara vakren mer eller mindre än någon annan där. Om jag är sämre på bas men har ett bättre ljud så hyllas jag för det. Folk ställer upp för varandra! Så enkelt är det.
I helgen var det vintermöte för TNT. Jag hade redan tidigt tackat ja till inbjudan och såg verkligen fram emot denna helg. Nu blev det lite knas med min ekonomi... (fogden, vräkning och så vidare) så jag blev helt enkelt tvungen att tacka nej i sista stund. Det tog ungefär tjugo minuter innan de andra i TNT hade gått ihop och degat in min del, och alltså bjuder mig på den här helgen. Helt utan att de behövde. De bara gjorde!
Vi bodde tolv män i två stugor utanför Örebro, det var god mat, gott öl, gott sällskap och det fanns ingenting att klaga på eller vara grinig på. Skulle eventuellt vara brist på sovtimmar... men det är ju mest mitt eget fel.
Såhär efteråt känner jag bara en sån total ödmjukhet och lycka för att få ha varit med (igen) på en sån här träff. Så, mina herrar... TACK!
ni vet vilka ni är...
Mår inget vidare just nu. Det är lite för mycket skit i Tarzans liv....
Och på grund av omständigheter så kan jag egentligen inte berätta så mycket mer än att det kommer bli ändringar. Stora ändringar. Många ändringar.
Bjuggar på några av låtarna jag skrivit ihop under hösten och vintern.
Man får gärna lyssna och gilla. Man får tillochmed kommentera.
At the end
Pianomelodin var det som kom först. Kompet följde på i rask följd. Det percussiva kändes rätt, kaxigt utan att bli för hiphop eller "gangsta"
A Happy Man
En låt jag skriv för flera år sen, men mixade om en smula. Jag kommer nog att göra om den några gånger till innan jag blir helt nöjd, men det känns som om jag närmar mig. En sommarkänsla.
That guy
Den här låten skrev jag till Lotta. Eller...texten skrev jag till henne för rätt så länge sen, och musiken kom långt senare. Intressant med tre solon i rad. Det förekommer ju annars bara i jazz och sånt.
Kanske ska ta tag i det här med att skriva igen. Det har hänt så mycket saker i mitt liv att jag inte kan/orkar/vill ta upp allt.
En del riktigt dåliga saker, men också en hel del riktigt bra saker.
2014 är året då det SKA vända. Det måste bli bra...
Jag som inte ens tror på äktenskap, ringar och allt sånt där tjafs. Tjafs, förresten?! Vem har bestämt det? Jag vet inte.
Jag vet bara hur jag klargjort gång på gång att jag inte riktigt har kunnat se mig som en gift man. Har inte riktigt kunna identifiera mig som han som bara ska älska en kvinna, för resten av mitt liv. Det blir ju ändå bara strul när man ska skiljas, har varit min melodi.
Så hände nåt...
Här hade jag, efter separationen med Marie liksom hoppat från tuva till tuva. Jag blev småförälskad lite hela tiden, eller om det bara var åtrå?
Det kändes skönt att inte vara kär. Det kändes bra att kunna säga "tack och hej" när nyfikenheten var stillad. Jag var lite av ett svin, det ska erkännas. Men jag utnyttjade aldrig någon, eller sårade någon.
Så kom Lotta. Hejsansvejsan... hela mitt liv vändes uppochner på bara några minuter.
Jag insåg att jag hade mycket större känslor för henne än vad jag vågat erkänna för mig själv. Känslor som två år senare inte har svalnat det allra minsta, tvärtom.
Jag träffar inte Lotta så ofta som jag skulle vilja. Hon bor på sitt håll och jag på mitt. Jag har barnen i trädkojan och hon har sina barn. Det finns helt enkelt inte plats att tussa ihop båda familjerna, även om vi båda vill.
Jag hör ibland mina polare (män) som diskuterar sexfantasier och så... lustigt nog så är Lotta med i mina fantasier varje gång. Andra kanske fantiserar om grannfrun, Angelina Jolie eller "tjejen i kassan". Men jag har Lotta.
Jag hörde henne allt oftare prata om sina "delmål" och saker hon vill göra i livet, utan att specificera vad det är hon vill. Jag visste bara att det var henne jag ville leva med resten av mitt liv.
Hennes två döttrar började ty sig till mig, och började liksom se mig som...inte en pappa kanske men i alla fall en fadersfigur. De ville att jag skulle vara med på utvecklingssamtal och möten. De ville så gärna att jag skulle vara med när de spelar XBOX, de ville följa med när jag gick ut med hunden. Jag blev en naturlig del av deras liv.
Både Lotta och jag vet ju att som ensamstående förälder står man inte högt i kurs, när det kommer till skola eller andra institutioner. Men som par? Ja, där är det mycket lättare.
Jag fick under några möten med skola i början ha på mig en ring så vi skulle se förlovade ut, för annars hade de rätt att neka mig att vara med. (en påhittad regel, tror jag)
Vi pratar om att köpa hus. Ett stort hus. Med många rum, för alla sex barnen och oss själva såklart. Jag vill kunna spela min musik utan att störa, hon vill ha en ateljé där hon inte blir störd. Det ska vara på landet, nära till sjö, skog och allt. Men ändå nära nog till skola och Stockholm. Troligtvis är det mycket enklare att få till en deal om man är ett par på riktigt.
Så... i fredags frågade jag henne helt enkelt om hon ville gifta sig med mig. Hon svarade ja!
En kvinna jag älskar, och önskar leva med i resten av mitt liv...
Vi satte oss och tatuerade in förlovningsringarna på våra handleder.
Lotta har likadana. Vi gillar båda tatueringar, vi kommer ändå inte att ta av oss ringarna och kärleken ÄR lika evig som två ringar som sitter ihop. Enkelt.
Tarzan är en lycklig man... trots misärer och eländen, men det tar vi inte idag.
Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.
Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.
Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.
När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.
Men det finns säkert de som har det sämre.
Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.
Jag fick ju ett telefonsamtal härom veckan. Det var rektorn på en skola i närheten som frågade om jag kunde ta musiklektionerna eftersom ordinarie lärare hade råkat ut för en tragisk grej och behövde vara hemma. Ingen visste hur länge han skulle vara borta från skolan. Det började ryktas om både till sportlov, påsklov och kanske t.o.m terminen ut.
Jag har någonstans lärt mig att inte ta ut något i förskott, men ändå så hängde det en sorts förhoppning om att jag skulle ha hunnit göra mig oumbärlig på skolan innan ordinarie kom tillbaka. Nu fick jag besked idag att han kommer redan nästa vecka. Så det blev tillbaka till ruta ett för unge Tarzan.
Jag har på kort tid fått kramar av eleverna, fått hurrarop från kollegorna och lyckats bygga upp en sorts mystisk aura runt mig själv. På mina raster kommer eleverna in i klassrummet bara för att liksom hänga eller komma med några lite fåniga svepskäl för att få vara i "mitt" klassrum. Då ska vi komma ihåg att just musiksalen ligger i fel ände av skolan, så det är inte på vägen till någonting egentligen.
Men biträdande rektor frågade om det var okej att ringa vid vikariebehov, då de insett att jag är en bra snubbe i skolmiljö. Så vem vet... kanske kommer jag få fler timmar på skolan nu när jag inte har timmar på skolan? Logiskt, va?!
Jag fick också ett spännande mail från ett par musikproducenter som frågade om jag har lust att skriva lite musik till dem, jag har inte svarat ännu...för jag vill visa mailet för folk som är bättre i branschen än vad jag är. har inte någon lust att bli blåst på ett snik-kontrakt. Men är sjukt sugen på att få sälja lite grundkomp till folk som kan ha nytta av grejerna.
I morgon drar jag till Lotta för att försöka starta upp hennes bil, då den ska få åka in på service och besiktning.
Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!
Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.
Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.
Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.
Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.
Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.
Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.
Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.
Det ringde en rektor från en skola i närheten, och jag ska visst dit och jobba. Börjar imorgon 08:10. Det är bäst att lägga sig i tid då, eftersom jag bara fått lite över en timmes sömn i natt. Det är rätt så lite med tanke på att jag ändå har spelat på ENGELEN sen i onsdags.
Den här bilden är från omklädningsrummet. Vi hade nyss slutat spela.
Jag var mycket trött och hungrig... fast på bra humör.
Jag är fortfarande trött och hungrig, och på bra humör.
Nytt år, nya tag och nytt liv.
I ärlighetens namn var ju inte andra halvan av 2012 något jag kommer minnas med glädje. Förlorade jobb, har varit arbetssökande sen oktober, lever helt på lånade pengar och ett och annat gage. Det har inte funkat att få ordning på alla a-kassepapper och försäkringskassan.
Robin har fått diagnos ADHD, vilket kanske är bra egentligen. Nu har man ju på något sätt fått svar på varför han reagerar som han gör i vissa olika situationer.
Jag ser Lotta bli mentalt överkörd av kommunen hon bor i. De verkar tro att de kan behandla henne lite som de vill... Jag har inte kollat med Lotta själv, så jag tänker inte "out-a" henne här mer än så.
Inför julen hade jag 78:- på kontot. Skulle ha barnen. Skulle köpa en hygglig julmiddag, med tillhörande julmys och godis. Naturligtvis skulle jag köpa julklappar och sånt också. Tjena!
Lyckades låna ihop så jag i alla fall kunde köpa en skinka, lite julmust, vörtbröd och ett par goda salamibitar. Jag gav mina barn varsitt kuvert, med ett handskrivet brev i. I brevet stod det att eftersom jag sitter i den ekonomiska sits jag gör så har jag inte möjlighet att ge något just nu, men lovar att de ska få en dag på stan. En dag när vi kan shoppa, hänga, fika, lattja och bara mysa. Viktigt är att det blir en dag för var och en.
Hela veckan, bortsett från juldagen då RABALDER spelade i Katrineholm så var jag hos Lotta. Nyårsafton tillbringade vi hos hennes härliga grannar. De bjöd på god mat, god öl och framförallt. ett trevligt umgänge.
Jag fick tillbaka barnen från Marie redan på nyårsdan. Men det var en rätt så kort visit den här gången eftersom jag hade spelning nu i helgen nere på Marstrand. Båtellet, eller restaurang Drott. Har ni vägarna förbi så tycker jag absolut ni ska försöka besöka. Det är vansinnigt vackert och härligt. (trots att det är i göteborg)
Av någon anledning har jag sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Troligtvis stress och nästa eker i depressionshjulet... Jag är ingen doktor så jag har ingen aning.
Det har gjort att under senaste helgen har jag...räknade jag ut...sovit sex-sju timmar på två dygn. Då har det varit gig och grejer också.
Nu är jag fruktansvärt sliten och trött. Jag ska bara ringa till penntrollet och säga god natt och sen är det utcheckning för lille Tarzan.
RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.
Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!
Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.
Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!
Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.
Jag har haft en låtidé i huvudet i ett par år. Den har blivit inspelad några gånger, fast jag har liksom aldrig känt att jag varit riktigt, riktigt nöjd. Den här inspelningen är ganska nära... Jag försökte få till ett bra reverb, men det är ju skitsvårt! Tänkte att det skulle låta lite drömskt och sådär flytande, men jag är rädd att det bara blev lite kladdigt i ljudbilden. Ni får väl lyssna och bilda en egen uppfattning.
Låten är inspelad såhär:
# shaker-loop (klippt och fixad såklart)
# hemgjort programmerat trumkomp med fula crashar. (måste hitta bättre trumljud)
# SCHATZ-basen kompar och spelar flagoletter
# Bandlös spelar melodi
# midi-tvärflöjt med lite effekter på
Spelade in en låt igår. Jag kallar den för Get it?
Hade en feeling av att jag ville göra något med GTA-vibbar, samtidigt som jag ville ha lite lounge, lite Stakka Bo och lite avskalat.
Låten är inspelad i "Studio Treehouse" med grejorna jag har till hands. Basen är min kära SCHATZ.
En kompis lyssnade på den och sa att det låter lite som "Twin Peaks goes Tumba". Ja, jag gillar den liknelsen.
Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.
När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.
Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.
Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.
Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.
När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.
När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.
Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.
Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!
Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.
Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.
Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.
Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.
Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.
Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.
Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se Jag vill komma hem, jag vill ha ett hem att komma hem till Och jag vill vara den som någon vill komma hem till För när vemodet kickar in och när deppen faller på När skrattet har dött ut, var är du då? Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge
Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se
Jag vill säga något smart, något klokt som du kan tänka på Men det är ju helt klart; han som ger är han som får Hur mycket jag än ger och hur lite jag än får Hur jag än bönar och ber så blir jag utan ändå
Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se
Jag har ju en dotter, som ni kanske vet. Hon heter Felicia och har en alldeles egen blogg. Den hittar man här, om man är intresserad av vad som rör sig i en ung flickas huvud.
På hennes, och många andra bloggsidor har jag sett att man tydligen ska ha frågestund.
Det är antagligen på det sättet att läsarna får ställa frågor i kommentarfältet. Det kan vara vilka frågor som helst och bloggaren (jag) ska svara så ärligt, uppriktigt och vettigt som möjligt på frågorna.
Jag är modig... Jag uppmanar er härmed att komma med frågor så lovar jag att svara på allihop, sålänge jag kan och tycker det har tillräckligt värde att få bli publicerat.
Om man tycker att det är svårt att komma på en bra fråga så kan jag ju föreslå saker som musik, öl, mat, basar, favoritsaker och ställen... ja, jag tror ni fattar.
Jag tänker bara publicera de kommentarerna jag besvarar, så ni kan komma med vilka frågor som helst.
Kör hårt!
Slänger förresten in en youtubegrej också. Det är ni värda, eftersom ni orkat läsa ända hit.
Jag håller på BAJEN, det vet ni ju om. Att en del av er håller på andra lag kan jag inte göra så mycket åt. Ni får väl hålla på vilka lag ni vill... Men en sak retar mig lite. Det är det här med att klampa in på mitt lags revir. Så fort BAJEN har lirat så kommer kommentarerna haglande från supportrar till både aik och djurgårn och kladdar ner min och andras sidor på FACEBOOK. Varför, liksom? Även om mitt kära lag spelar uselt så behöver vi grönvita inte ta snacket med smutsiga råttorna eller fåniga aporna. Jag går knappt in på andras sidor om det handlar om andra lag. Jag tycker mest synd om folk som inte förstått vilken glädje och lycka det är att vara Hammarbyare.
Jag bjuder här på ett favoritstycke ur Supportern. (Slas -62)
"Är det nåt fel på Djurgårn, sa killen"
Njutbart stycke ur "Supportern" utgiven 1962 av Stig "Slas" Claesson (1928-2008).
"DJURGÅRN, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn.
Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn.
Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar väl inte bättre. Men sen sa han att jag var lokalpatriot. Han mena på att bara för att en annan var från trakterna så höll man på Hammarby. Att jag i själva verket inte hajade fotboll. -Men du har ju själv sagt Djurgårn, sa jag. -Vadå?, sa killen. -Du sa ju själv Djurgårn. Och nu snackar du om att haja fotboll. För det första snackar vi inte om fotboll. Vi talar om LAG.Lag som är roliga bara för att dom finns. Har du som kil kutat i gräset vid Blockhusudden? -Nä, sa killen. -Det har jag heller aldrig trott, sa jag. Snacka inte om lokalpatriotism. Jag kunde lika bra ha sagt Reimers, sa jag åt killen. -Reimers?, sa killen. -Ja just det. Mulle och Masse.Dra inte in Djurgårn i det här. -Är det nåt fel på Djurgårn?, sa killen. -Fel och fel. Det är inge fel på Djurgårn. Vi snackar inte om Djurgårn. Vi talade om fotbollslag som vi kände för. -Ja och då sa jag Djurgårn, sa killen. -Ja och det passar inte mej, sa jag. Då börja han igen. Likadant. -Du är lokalpatriot. Det är väl inge med Hammarby. Vad är det för bra med Hammarby? Killen börja mena på. -Det är inge med Hammarby, sa jag. Vi snackar inte om, om det är någe med Hammarby. Vi talar om kvalitet.Vi talar om lag som får finnas.Som man inte blir förbannad på bara man hör namnet. Säg Karlberg, sa jag. Eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn. -Det finns väl många som håller på Djurgårn. -Det är klart att det finns många som håller på Djurgårn, sa jag. Vi snackar inte om det. -Du sa ju Hammarby och så sa jag Djurgårn. Är inte det samma sak? -Samma sak. Nää, det är det förbanne mej inte, sa jag.Jag sa Hammarby och det står jag för. Kom inte med Djurgårn. Jag var färdig att nita killen. Du förstår. Sen sa han nånting om att han i alla fall höll på Djurgårn och så pös han med sin spårvagn. Där stod jag ursinnig. Jag va så lack så jag kunde inte åka trick ens en gång. Då hade jag mördat kondisen. Dom blårandiga! Dra åt helvete."
Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.
Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...
Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:
-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.
Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.
Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.
Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.
Livet?
Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv.
men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga.
Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja.
Vi var och spelade på bröllop i lördags, jag och grabbarna i RABALDER. Ett vanligt gig sånär som på vem som skulle traska till altaret. Självaste statsministerns sekreterare och hans blivande hustru. Jag hade fått frågan redan tidigare om jag kunde sjunga några låtar i kyrkan, under själva akten. När jag såg vilka låtar det var och hade lyssnat på dem en gång så sa jag okej.
Det var Sweet child o mine, Hon gör mig galen och If I should fall behind.
När jag satte mig för att planka låtarna så insåg jag rätt fort att det kanske var lättare sagt än gjort. Ingen av låtarna är särskilt svår, men det är ju sjukt viktigt att det blir rätt. Det är ju ändå ett bröllop. Den viktigaste dagen i dessa människors liv. De betalade ju bra så jag kände en enorm press att det skulle bli riktigt bra. Kan såhär efteråt erkänna att jag goofade på både ackord och text (trots notställ).
I programmet stod det att solisten "Björn" skulle sjunga en helt annan låt, men jag lyckades snacka bort den och ta den där Lundell-låten istället.
Efter kyrkan (Vätö kyrka) så åkte jag tillbaka till festlokalen, Båthuset på Barnens Ö för att möta upp med de andra i bandet. Vi bestämde oss för att dra till Norrtälje för middag och kanske ett glas öl. Polaren Gidbo och hans gäng TDHP spelade på en av krogarna och vi mötte upp, som en liten överraskning till de gamla bluesboogierockrävarna. Kul!
Senare (efter en hamburgertallrik och ett par öl) åkte vi tillbaka till festen och gjorde oss redo för gig.
Jag tänkte på min syster Anneli, som hade tänkt ha sin 40-fest just den här dagen och att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte var i Oskarshamn istället. Men jag hade försökt förklara för henne att det var ett viktigt gig, inte bara för mig utan för hela bandet. Dessa människor, i publiken, betalar ordentligt och gjorde vi ett bra jobb så garanterar det fler jobb. Det är aldrig fel att ha en fot inne i maktens korridorer, även om det bara är som gycklare.
Spelningen kom igång långt senare än planerat, men det är ju som vanligt på bröllop. Vi gjorde 2x60 minuter och alla var riktigt nöjda. Det gör mig glad. Carl (brudgummen) önskade lite mer hårdrock och sånt, så vi brände av allt vi hade i den genren. Det är en mycket unik upplevelse att se Carl Swanson stå och sjunga med i 800° och andra låtar som inte borde höras på en sån här fest.
Det regnade hela eftermiddagen och nära på hela kvällen. Men runt tio så lugnade det ner sig och vi hade "bara" myggen att slåss med. Vid halv två ungefär var det dags för hejdå-funken och vi kunde börja packa ner riggen. Det gick rätt fort ändå, för att trots att vi stannade för urroddning så var jag hemma i trädkojan vid 04:33.
Detta skriver jag på måndagen 18/6. Min syster fyller 40 och jag försökte ringa henne för att gratulera. Hon plockade bort mig från FACEBOOK när hon hörde att jag inte skulle komma på hennes fest. Tråkigt. Hon plockade bort Lotta också, av samma anledning... tror jag.
Tydligen har hon plockat bort morsan också... Jag vet inte riktigt vad problemet är, men jag tycker det är tråkigt. Hade gärna haft kvar min egen syster på FACEBOOK, för där vet jag att jag kan nå henne. Tycker inte själv att jag gjort något dumt så att jag borde plockas bort. Det är väl inte fel att värna om spelningar och framtiden. Hoppas min syster vet att jag älskar henne ändå, och att varken mil eller månader kommer ivägen för syskonkärlek.
